torsdag
jag orkar inte sakna dig mer. jag blir arg på mig själv för jag vet att jag saknar dig, men inte borde. jag är nästan övertygad om att jag aldrig kommer att få se dig igen. träffa dig. prata med dig. du fattar inte vad du gjort med mig. jag blir en bättre människa med dig. jag kan vara hela mig, och inte bara bitar av mig själv. jag tror att en liten del av mig alltid kommer sakna dig, jag vet inte riktigt varför. kanske för att du bara frestade, bara gav mig smakbitar av hur det kunde ha varit, men aldrig blev. att jag aldrig riktigt fick uppleva och känna att du verkligen var min. men jag fattar inte. förstår inte vad exakt det är du gjort, du lämnde ju henne för mig, betyder det ingenting?
även om jag har slutat räkna dagar så är det lätt att veta, eftersom det var nyår. så imorgon är det två månader. men det gör inte lika ont att inse det denna gången, som det var vid en månads sträcket. det är inte lika smärtsamt längre. och det är skönt. men ibland värker mitt hjärta något otroligt, jag hoppas du vet det. jag hoppas du vet vad du gjort. jag hoppas att det, vad det än är, är värt det. du vet hur mycket jag tyckte om dig, och jag trodde det var ömsesidigt. jag skulle aldrig ha litat på dig.