lördag
hatar lugna, fina låtar. dom får mig att tänka för mkt, och känna mig ensam. men jag känner mig ensam rätt ofta, även om jag är med många människor kan jag känna mig ensam. även om jag är ute kan jag känna mig som ensamast i världen. hatar det, men kan inte hjälpa det.
jag känner mig tråkig också, rätt ofta. känns som om folk pikar en ibland, fast dom kanske inte gör det egentligen. men om jag känner igen mig så tar jag det som en pik. och känner mig därefter. ibland bryr jag mig inte om det, för det är ju ingen som säger det direkt till mig. men det känns som om dom hintar.
och det är där jag känner mig kluven. jag berättar allt för folk. kanske berättar för mkt. men det är ingen som använder det mot mig. och det är skönt att kunna berätta saker, och inte ha hemligheter. för just nu har jag inga hemligheter. har efter en mkt lång tid berättat om min allra mörkaste hemlighet för den jag litar på mest av alla, och det resulterade i att det kommer lösa sig. att allt kommer bli jättebra och jag inte behöver oroa mig längre.
och jag mådde så jävla bra. det var så skönt att kunna berätta allt. och jag tror det hjälpte mig. jag har alltid kunnat berätta om bisarra saker som hänt mig. men känslor har jag alltid haft svårt att tala om. tills nu. och det är så skönt att faktiskt kunna veta att man kan berätta allt och kunna lita på sin vänner.
egentligen har jag nog ingen orsak att känna mig vemodig just nu. men jag gör det ändå. varför?
för att jag tänker för mkt. överanalyserar saker, händelser och det folk säger. när jag gör det tror jag alltid det värsta och tror att folk stör sig på mig eller dylikt. och det får mig att må bajs. fastän att jag har all anledning att må bra. och jag vet att dom som jag tror stör sig på mig inte gör det egentligen. men jag kan inte låta bliii. och det är så jobbigt.
det är bara för att jag inte har nåt att uppehålla mig med. ingen hobby längre, och inte mkt att göra eftersom jag bor in the middle of nowhere.
jag vill bara skriva av mig, för jag tror inte nån vill lyssna på this shit anyhow.
jag känner mig tråkig också, rätt ofta. känns som om folk pikar en ibland, fast dom kanske inte gör det egentligen. men om jag känner igen mig så tar jag det som en pik. och känner mig därefter. ibland bryr jag mig inte om det, för det är ju ingen som säger det direkt till mig. men det känns som om dom hintar.
och det är där jag känner mig kluven. jag berättar allt för folk. kanske berättar för mkt. men det är ingen som använder det mot mig. och det är skönt att kunna berätta saker, och inte ha hemligheter. för just nu har jag inga hemligheter. har efter en mkt lång tid berättat om min allra mörkaste hemlighet för den jag litar på mest av alla, och det resulterade i att det kommer lösa sig. att allt kommer bli jättebra och jag inte behöver oroa mig längre.
och jag mådde så jävla bra. det var så skönt att kunna berätta allt. och jag tror det hjälpte mig. jag har alltid kunnat berätta om bisarra saker som hänt mig. men känslor har jag alltid haft svårt att tala om. tills nu. och det är så skönt att faktiskt kunna veta att man kan berätta allt och kunna lita på sin vänner.
egentligen har jag nog ingen orsak att känna mig vemodig just nu. men jag gör det ändå. varför?
för att jag tänker för mkt. överanalyserar saker, händelser och det folk säger. när jag gör det tror jag alltid det värsta och tror att folk stör sig på mig eller dylikt. och det får mig att må bajs. fastän att jag har all anledning att må bra. och jag vet att dom som jag tror stör sig på mig inte gör det egentligen. men jag kan inte låta bliii. och det är så jobbigt.
det är bara för att jag inte har nåt att uppehålla mig med. ingen hobby längre, och inte mkt att göra eftersom jag bor in the middle of nowhere.
jag vill bara skriva av mig, för jag tror inte nån vill lyssna på this shit anyhow.
Kommentarer
Trackback