sirensinside

orka åka till thaienland för att hjälpa hundar?
visst det finns väl dom som tycker det är betydelsefullt,
och jag säger bara; det finns fan folk till allt!

jag är nöjd ändå, jag har ju mig själv?

YES I CARE, I FUCKING CARE.

jag måste ge mig själv en ärlig chans. eller måste jag? måste jag verkligen det? jag är inte riktigt säker. känner mig instängd i mig själv. ensam. och liksom. mm.
orkar inte vara neurotisk nu. efter ½liter kaffe. jag bara gillar läget. faktiskt.
det gjorde jag igårkväll med. eller, hela dagen egentligen.
jag kan faktiskt tänka mig att vänja mig vid det! att nöja mig.
japp.
vi mot världen.

i'm losing it. my mind.

förstår inte varför alla väntar in saker. alla vill ha något "mer".
man tycker om en person, men vill inte vara tillsammans, för man är inte kär.
men ändå har man inget bättre att hämta nån annanstans? man kommer bara sitta och vänta på att ens liv ska börja. på att man träffar "den rätta", men hur kan man vara så säker på att man kommer göra det?
är det inte bättre att göra nåt bättre av väntetiden? tills det man väntat på kommer?
varför bryr man sig om om man krossar någons hjärta när det gynnar en sjäv?
jag vet jag låter som den mest egotrippade jäveln på planeten, men må så vara, jag lever iallafall bara en gång.

jag tycker att jag ska gå och dra nåt gammalt över mig.
är så extremt jävla nedgången. och trött.
fast ändå inte. jag bara väntar på att allt ska börja.

hatar lugna, fina låtar. dom får mig att tänka för mkt, och känna mig ensam. men jag känner mig ensam rätt ofta, även om jag är med många människor kan jag känna mig ensam. även om jag är ute kan jag känna mig som ensamast i världen. hatar det, men kan inte hjälpa det.
jag känner mig tråkig också, rätt ofta. känns som om folk pikar en ibland, fast dom kanske inte gör det egentligen. men om jag känner igen mig så tar jag det som en pik. och känner mig därefter. ibland bryr jag mig inte om det, för det är ju ingen som säger det direkt till mig. men det känns som om dom hintar.
och det är där jag känner mig kluven. jag berättar allt för folk. kanske berättar för mkt. men det är ingen som använder det mot mig. och det är skönt att kunna berätta saker, och inte ha hemligheter. för just nu har jag inga hemligheter. har efter en mkt lång tid berättat om min allra mörkaste hemlighet för den jag litar på mest av alla, och det resulterade i att det kommer lösa sig. att allt kommer bli jättebra och jag inte behöver oroa mig längre.
och jag mådde så jävla bra. det var så skönt att kunna berätta allt. och jag tror det hjälpte mig. jag har alltid kunnat berätta om bisarra saker som hänt mig. men känslor har jag alltid haft svårt att tala om. tills nu. och det är så skönt att faktiskt kunna veta att man kan berätta allt och kunna lita på sin vänner.
egentligen har jag nog ingen orsak att känna mig vemodig just nu. men jag gör det ändå. varför?
för att jag tänker för mkt. överanalyserar saker, händelser och det folk säger. när jag gör det tror jag alltid det värsta och tror att folk stör sig på mig eller dylikt. och det får mig att må bajs. fastän att jag har all anledning att må bra. och jag vet att dom som jag tror stör sig på mig inte gör det egentligen. men jag kan inte låta bliii. och det är så jobbigt.
det är bara för att jag inte har nåt att uppehålla mig med. ingen hobby längre, och inte mkt att göra eftersom jag bor in the middle of nowhere.

jag vill bara skriva av mig, för jag tror inte nån vill lyssna på this shit anyhow.

ok, whatever. gay.

såent airhead. pallar inte bry mig? saker går som det går.

något fucked och sånt. lev med det.

bästibästibästibäst. yes.